En, vad man egentligen kan kalla såväl nackdel som fördel, med att komma från en stad som Ulricehamn är att den är för liten för att man inte ska känna till alla, men för stor för att man inte ska känna alla. Det kan försätta en i lustiga situationer.
I Lund finns människor från alla ställen - det vill säga även Ulricehamn. Rätt som det är står man öga mot öga med någon som man delar uppväxtort med - och vad gör man? Man har aldrig pratat med varandra och kan inte namnen på varandra, men man har koll på åldern och vet exakt vilken klass killen har gått i. Som indoktrinerat uppfostrad börjar man med ett leende. Hade jag mött människan i Ulricehamn hade jag inte lett utan att få en förvirrad blick tillbaka, men är man utanför bygda då är leendet ett måste.
När leendet är besvarat vet man att killen känner igen dig också och du säger glatt hej.
Det är ju en ulricehamnare utanför Ulricehamn. Då är det så gott som blodsband.
Om jag möter samma kille om en timme möter jag honom i Ulricehamn. Då är risken stor att vi inte hälsar på varandra. Men i Lund, där är vi bästisar, där håller vi ihop.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar